Idag blir det vårdcentralen med Tvåan och Trean.

De har hostat och snorat och samlat klet i ögonen från och till i flera månader nu.

Min mor har planterat ett frö att det kanske kan ha något med inflyttningen av katten Greta att göra?!

För det var strax efter det som det började.

Och det har eskalerat nu då vinterpälsen börjat tofsa av sig överallt i huset.

Suck!

Hoppas verkligen inte att det är något sådant, för vi skall ju snart få kattungar.

(någon som har lust att utöka sin familj med en liten ullboll vad det lider?!)

Dock så önskar jag att de skall få en hostmedicin som lindrar, för inatt var det inte nådigt.

Trean vaknade strax efter 23, grät och hostade fram till 01 och ännu lite till. Och sedan var det uppvakning och upppstigning klockan fem. Det blir inte många timmars sömn för någon av oss, totalt sett.

För övrigt så snurrar skallen av helgens Fullmäktigebravader.

Fina ord och beröm och samtal, så jag blir alldeles svindlig.

Uppdrag och skojsigheter och grejer som krockar så jag blir alldeles matt.

Jag tror att jag behöver klona mig. Eller bli bättre på att delegera.

Eller välja mer. Fast välja kommer jag att göra när det blir läge för det. Ännu är inte den tiden inne, men den kommer. Till hösten.

Och jag vet att jag inte kommer att kunna slappna av förrän saker och ting har löst sig nu i maj. Hur nu det skall göras...

Det känns som att jag gör fel och sviker hur jag än gör.

Göteborg känns också nära igen efter många samtal på vackraste dialekten.

Kroppen fylls av längtan efter salta klippor och tångdoft i näsborrarna.

Och kvinnan med dialekten som kändes som en vän från första sekund.

Sådant är najs att tänka på.

Och jag tänker på stenar.

Plötsligt minns jag intensivt den tårbringande glädjen när jag inledde mitt 27:e levnadsår och befann mig i nians magiska tabell.

(jag gillar siffror... Speciellt magiska sådana.)

Då fick jag två böcker av en person. Skrivna av min absoluta favoritförfattare- Eric  Fylkeson. Signerade och med meddelanden. Bara till mig. DET var magiskt. Och jag minns det som igår. Hur tårarna bara vällde över. Så starkt. Och nu har jag hittat honom på Facebook. Författaren alltså. Han finns på riktigt (som om jag hade tvivlat liksom?!).

Och skriver ord som värmer mig i själen och får mig att le.

Så, stenar tänker jag på.

Hur de är viktiga. Och talande. Fundamentala. Ursprungliga.

Och att jag har hittat min.

Sten.

Sånt tänker jag på.

Idag.

Men mest önskar jag att mina Underbaringar skall bli friska.

Tid för bus och lek nu.