Om mindre än en timme går tåget.

Väskan är packad.

Jag är duschad.

Underbaringarna är lämnade.

Och mitt hjärta vill brista.

Jag tycker INTE om att vara ifrån mina Ungar.

Jag fattas då. En stor bit.

Längtar till barnskratt, bus och bråk.

Det är så tyst.

När jag är själv.

För tyst.

Jag är inte så duktig på att vara själv (=utan Underbaringar).

Och jag vet i sjutton om jag har sån himla stor lust på att öva på att vara det egentligen... (för jag vet att andra kan tycka så.)

Finner inte behovet vara så stort.

Att vara själv.

Men åka på möten och konferenser gillar jag.

Och då blir det både övning, nytta och nöje.

DET är bra.

Ser fram emot helgen.

Spännande och intressanta möten.

Och hotellfrukost.

Kan nog hjälpa lite.

Enda smolket i bägaren där, är att jag måste dela rum med en total okänding.

Jag gillar i och för sig okändingar, för de kan ju bli till trevliga bekantskaper.

Men att dela hotellrum en hel helg?

Det är (egentligen) inget för mig och jag känner mig INTE riktigt tillfreds med situationen.

Men men.

För övrigt så har jag inte träffat älskling M sedan i måndags.

Och jag saknar saknar saknar.

Längtar.

Till måndag och hans varma famn.

Det har varit tuffa samtal och beslut och krångelikrångel de senaste dagarna.

(gällande jobb och sånt där praktiskt)

Och en massa krassligheter.

Underbaringarna är inte helt hundra ännu och det känns lite olustigt att åka ifrån dem då.

(fast de har ju världens bästaste mormor som är här och pysslar om, så jag är inte olustig på så vis. Bara det att JAG vill ju vara där och pyssla och krama)

Men jag tänker inte låta mig nedslås.

Det kommer säkert något positivt ur det till slut.

Keep the faith.

Nu skall jag plocka i ordning det sista.

Kolla spisen för femtioelfte gången.

Eller nåt.

Och kolla ifall att stickningen behöver kompletteras med något nystan.