Jippie och HURRA!!!

Det fanns ägg!

Så.

Nu är jag plockad och klar.

Proceduren gick smidigt och jag tyckte knappt att det kändes.

Sköterskan var duktig på att pumpa in smärtstillande i armen också i och för sig haha.

Det är nu efteråt som det molar och värker när bedövningen släpper.

Efteråt, ja.

Med filten över huvudet inne på rummet.

Började plötsligt tårarna att rinna i strida strömmar.

Glädje över äggen.

Nervositet över att de inte skall duga.

Tomhet över att den långa resan nu är över.

Hormoner på fri fot i en känslosam kropp och sinne.

Anspänning som släppte.

Och så smärtstillande och lugnande medicin på det.

Som gjort för en gråtattack.

Lät det komma.

Och blev tröstad av fina goa sköterskorna och läkaren.

TACK!

Nu är jag hemma.

Skulle kunna och behöva sova i många timmar.

Men jag vilar.

Här eller i soffan.

Innan det är dags att hämta Underbaringarna.

De får vara en stund till på förskolan.

Trots att jag redan är hemma.

Behöver samla mig.

Inuti.

Hjärtat.

Känner jag mig glad.

Tänk om...

Kanske får några äran att bli föräldrar, tack vare mina små ägg.

Det är svindlande.

Lyckligt.

Men känslorna bränner i halsen och bakom ögonen.

De där andra.

Av melankoli, trötthet, ledsenhet. Och ensamhet.

Nu är det klart.

Och det känns tomt.

Men glädjefyllt och tacksamt.

Hurra för mina ägg!

Hurra för mig!

(fast det är inte riktigt klart. På tisdag skall jag tillbaks, för då skall de knipsa bort ytterligare en bit av livmoderslemhinnan för den studie jag är med i. Hihi än släpper jag inte taget.)

***

kl 14.04

Och nu när det smärtstillande börjar sluta verka.

Då tänker jag på den ynka lilla ENDA Citodontablett som ligger i väskan.

Jag kanske inte skulle ha sagt att jag är bra på att bita ihop när det gör ont?!

Ibland så undrar jag vad jag tänker med egentligen...