Just nu mår jag prutt.

Huvudvärk, fryser och "ont bakom ögonen".

Ingen feber dock, men det brukar jag sällan få.

Kanske en förkylning på g, eller också är det bara nerverna kring munsåret som spökar och får mig att må skit.

Känns som att jag har jordens tandvärk och det strålar upp i käkbenet, ögonen och kindbenet.

Jag VÄGRAR dock att tro att det har något med sprayen och äggdonationsprocessen att göra. *L*

För det vill jag inte.

Må så här i två veckor, känns lite tufft.

Men om det skulle vara så, så är det ju så självklart värt det ändå. Tusen gånger om!

Fast jag tror som sagt att det bara är en vanlig förkylning eller munsåret, för det känns som att det är för tidigt att känna några biverkningar ännu.

Jag har dessutom uppdaterat mitt förra inlägg, gällande knölen.

Typiskt mig att blogga och oroa (både mig och andra) och sedan komma på svaret (kanske).

Men å andra sidan.

Hade jag inte präntat ner min oro och sorterat mina tankar kring det, så hade jag kanske inte kommit att tänka på vad det kunde vara.

Så, ingen fara på taket (tror jag i alla fall.

Jag avvaktar ett - bra - tag och tar ställning senare i så fall.

Andra dagen med Synarela-spray.

Funkar toppen.

"Lite" äcklig smak bara när sprayen rinner ner i halsen, men lite varm choko tar bort det också.

Jippie!!!

Äggdonationsprocessen är igång och jag kan knappt fatta att det verkligen är sant!

Åh vad jag önskar att jag skall kunna hjälpa några att få uppleva det absolut häftigaste (enligt mig då hihi) man kan vara med om...

Dessutom så känner jag mig totalt nyförälskad i de båda ställen jag har gått dubbelt på.

Vilka fantastiska, underbara människor jag får äran att hjälpa och finnas där för.

Helt otroligt.

Jag har aldrig haft så här roligt på jobbet på många, många år.

Vill jobba där på riktigt och jämt!!!

Fast nu är det inga datum satta, mer än två dagar i april.

Behöver nog ringa runt lite till och gå dubbelt på fler ställen för att det här skall kunna gå ihop sig rent ekonomiskt.

Annars har jag börjat känna mig lite orolig.

Har försökt förtränga det en tid, men sedan i förrgår så har jag ett munsår som täcker nästan halva underläppen och som gör att jag har som "tandvärk" i halva ansiktet.

Det värsta munsår jag någonsin har haft, vad jag kan minnas.

Och munsår får jag bara när jag har något i tankarna.

Vilket innebar att jag tog tag i telefonluren när jag hade lämnat Underbaringarna på förskolorna och skolan.

Fast jag behöver ringa en annan dag igen, för jag kunde inte fixa med barnomsorg redan till i eftermiddag.

Det är säkert ingenting och jag kände mig ganska löjlig när jag ringde, samtidigt som jag ju märker - rent fysiskt - att jag inte kan släppa det här.

Jag har känt en knöl nämligen.

Och jag gillar inte att känna knölar.  Har jag upptäckt. För det är den första knöl jag känner och som jag aldrig har känt förut (förutom alla knölar i hela skallen hehe).

Den sitter precis under hakspetsen och det är säkert ingenting farligt och ingenting gällande c-ordet finns i släkten. Men ändå. Jag kommer nog inte att kunna släppa det, om jag inte kollar upp det.

Och nej, jag är inte hypokondriker. Snarare så drar jag mig för att kontakta sjukvården (när det gäller mig själv), för jag känner mig  mest besvärlig och i vägen och fånig.

Men ändå.

Fast jag väntar en vecka.

För imorgon fyller Tvåan TRE år (HURRA HURRA HURRA!!! och då vill jag inte pyssla med sjukbesök.

På måndag är det studiedag och tisdag, onsdag har jag valambassadörsutbildning.

Men på torsdag.

Då.

Uppdatering ang knölen:

Nu har jag känt under hakan på lite fler personer (läs: mina familjemedlemmar aka Ettan, Tvåan och Trean) och konstaterat att det känns ganska lika på oss alla tre, där under hakan. Med den skillnaden att jag känner en svullnad på mig själv, på det ben som finns "i mitten" av käkbenen, där de går ihop. Vilket då har känts som en hård knöl.

Och efter lite klurande och filurande, så mindes jag till slut att någon av Kidsen donglade upp under min haka för en tid sedan, vilket inte var så speciellt behagligt. Så, jag tänker gå på känslan och inte ringa någon doktor den närmaste tiden. Jag tror nämligen att det där kommer att gå ner sig. Att det bara är en svullnad efter smällen. Pust!

Vid läggdags.

Efter sagoläsning.

Tvåans varmtunga huvud på min arm.

Andetag mot min hals.

Det kittlar.

Värmer. I hjärtat och magen.

Läslampan släckt.

Mörkt. Mysigt. Sövande.

Tvåan ler i mörkret. Jag ser det. På rösten.

 "Mamma. Ja' äskar äskar äskar äskar äskar äskar äskar äskar äskar äskar dig. Mamma, ja' äskar äskar äskar dig hela ti'n"

Åååh Gullungen min. Mamma älskar älskar älskar dig också hela tiden!!!

Nej, jag har inte försvunnit.

Jag har bara börjat jobba.

Haha.

Efter två dagar så stortrivs jag och jag hoppas att det skall bli en del semestrar här framöver, så jag får en chans att jobba lite mer.

Igår var Ettan och jag på Fight Night.

En helt fantastisk kväll!

(kassa bilder dock, för jag hade något skräp på linsen)

Mycket blod och svett blev det.

Men tårarna gömde de till omklädningsrummet.

För jag tror nog att boxare gråter, de också. Ibland i alla fall.

Det var skoj att se så många sluta upp på boxningsgalan, för det är ju ändå ett så litet samhälle vi bor i.

Killen i helrött i den röda ringhörnan är från Morgongåva BK.

Gissa om det skreks och hejades och supportades i hela publiken när han boxades?!

Han vann sin match! Yes!

...och så fick jag en autograf av George Scott också, som var prisutdelare för kvällen... hehe det är bra att ha Barn på alla de sätt.

Missade dock den allra sista akten, för Ettan slocknade i biostolen efter halva kvällen och när det skulle dröja en hel halvtimme tills nästa match så tog jag honom i famnen och promenerade hem.

Idag blir det ärtsoppskok.

Och så måste jag kolla runt på nätet efter en ny dammsugare.

Det gick INTE att laga våran med silvertejp, även om jag ivrigt försökte.

*Suck*

Det finns ju roligare (fast kanske inte nödvändigare) saker att lägga pengar på, om jag säger så.

Och eftersom Greta-katten inte har lust att ta även de dammiga råttorna, så lär jag väl bita i det sura äpplet (hmm jag gillar ju surt, så den där liknelsen passar inte mig riktigt egentligen) och ta tag i inköpet.

Imorgon skall jag gå dubbelt förresten.

Jag fick ju anställning som timvikarie inom LSS daglig verksamhet direkt jag var på intervju/träff och imorgon blir det premiär på det ena stället.

De ringde även tidigare idag och erbjöd mig tre arbetstillfällen till. Utan att jag ens har hunnit sätta min fot där. Det bådar gott.

Lite pirrigt är det dock.

Det var ett tag sedan jag jobbade med människor med funktionsnedsättningar.

Skönt är det att stället bara ligger 50 meter från förskolan. Och 100 meter hemifrån. Inte illa.

Ojoj.

Det närmar sig.

Bara en vecka kvar tills jag skall börja med sprayen som försätter mig i klimakteriet.

(haha bara det är en absurd tanke egentligen, för att handla om mig. Jag som vill ha så många barn så det kryllar kring fötterna och är nojig inför att komma i klimakteriet på riktigt...)

Det skall bli så himla spännande, så det pirrar i hela kroppen!

Jag hoppas och önskar så mycket att jag skall få massor av fina, starka ägg att ge bort!!!

Idag gick det hur fint som helst att ta sig över vid ljussignalerna.

Jippie!

Det lönar sig att vara besvärlig. *Flin*

Dock lämnar trottoarer och vägarna vid skolan MYCKET övrigt att önska, så det kanske är dags för lite fler mail?

Och jag blev så glad, för idag när jag kom för att hämta Ettan på fritids, så kom rektor M i sin bil. Han stannade, vevade ner rutan och så ropade han till mig: "M! Bra skrivet!"

Sånt gör mig glad!!!

Det var förstås min kära mor (jag hade mailat henne en kopia, för att få lite feedback av henne) som hade printat ut mitt mail och visat det i lärarrummet.

Kära mor bjöd oss för övrigt på en helt underbar vegofärslimpa till middag idag.

Det var bara yngsta moster E som fattades, annars var hela storfamiljen samlad.

Inklusiva nyblivna föräldrarna och lilla M-killen.

NAJS var verkligen det rätta ordet för den avslutningen på dagen!

Hjälp.

Nu blev jag pirrig och fick beslutsångest.

Trots att jag inte har någonting att besluta.

Men jag tänker OM.

IFALL.

För då finns det så många valmöjligheter och vad är det bästa?

Fördelar och nackdelar.

Och det finns så mycket som är på g.

Men som jag inte vet vart det kan leda och i hur stor omfattning.

Fast tänker jag på OM och IFALL, då kanske det slutar med att jag inte har NÅGOT?

Att jag jinxar lyckan på något vis.

Jaja.

I alla fall så är jag pirrig och glad för positiv respons.

Och mina fötter och händer är iskalla.

Haha det tar rent fysiskt att söka jobb.

Men det är en bra energiboost för självförtroendet.