Alla inlägg under januari 2010

Av M - 22 januari 2010 08:50

Första inskolningsveckan är snart avklarad:


I måndags var vi där och lekte i en timme. Frukstund.


I tisdags var det samma sak.


I onsdags var båda Minstingarna hemma, då förskolan skulle få fjärrvärmen inkopplad.


I torsdags så gick Trean och jag dit direkt efter att vi lämnat Ettan på skolan (och Trean sovit en stund i vagnen). Tårtkalas för kamrat direkt vi kom och sedan var jag med och lekte en liten stund innan jag blev förpassad till personalrummet. Trean bara vinkade glatt och fortsatte leka.

Jag satt och stickade och väntade på att klockan skulle bli efter lunch.

Hon hade ätit bra och inte varit ledsen någon gång.


I dag så är det fredag och jag lämnade Trean direkt när jag hade lämnat Tvåan.

Jag var förberedd på gråt och tårar, men körde samma "pratrutin" som hon hört mig säga till Tvåan hundratals gånger när jag lämnat honom.

"Älskar dig. Ha det så skoj idag!" och så puss och kram.

Och Trean bara log mot mig, vinkade "ejdaaaa" (=hejdå) och sträckte sig upp mot frökens famn.


Så Ettan och jag fick promenera bara han och jag till skolan idag.

Utan vagn.

Utan ståbräda. (vilket Ettan suckade lite över, då han brukar få tjuvåka på den... hihi).


Och nu är jag solokvist här hemma.

Och konstaterar lustigt hur jag ändå känner mig stressad.

Nu över att telefonen kan ringa när som helst och det är en fröken i andra änden som säger att jag måste rusa dit för att Trean är otröstlig.

Annars är det stress för att vilja hinna skriva klart innan någon annan vill ha datorn/är kissnödig/vill kramas/ syskonbråk/ och så vidare...


Men ALDRIG kommer jag att vänja mig vid att skiljas från mina Barn.

Inskolning på förskolan är mer en inskolning av Mamma M...

Frånskolning.

Avvänjning.

Tillvänjning av tystnad.

Men aldrig att jag vill vänja mig vid den här tomheten.

Usch och fy och blä.

Jag VET att det kommer en dag då jag uppskattar att få göra saker till slut, utan avbrott. Men just idag så känns det bara mysko. Det tar tid och det får ta tid.


Ett varmt bad kanske.

Med mobilen på nära håll.


Och så måste jag ju bara säga att personalen på Treans avdelning verkar så himla bra.

Precis som på Tvåans (och Ettans när han gick på förskolan) avdelning, så är de varma, omtänksamma och goa.

Jag står ju kvar i byteskö för Trean till Tvåans avdelning, men som det känns nu, så vore det mest för logistikens skull. Att få slippa lämna och hämta på två olika ställen när det drar igång med jobb och så.

För personalen och barngrupperna på båda avdelningarna känns lika toppen på båda.



ANNONS
Av M - 19 januari 2010 11:07

Förskoledags idag igen.

Trean stolpade kavat in och satte igång att leka direkt.

Det är okej med kamraten från grannavdelningen och inga större händelser blev det idag.


Imorgon blir en ledig dag, för både Tvåan och Trean, för då kommer värme och vatten att stängas av (fjärrvärmeinkoppling).

På torsdag däremot, så kommer jag för första gången att lämna Trean på avdelningen. Och går det bra utan alltför ostoppbara tårar så kommer jag att hämta henne där efter lunch. Hjälp!!! Och wiiiiiiie!!! Pirr och ångest trängs på samma gång.


Men vet ni då.

Jag skall på jobbintervju nästa vecka!!!

De hade fastnat för mitt glada ansökningsmail och ville träffa mig.

Lilla jag, liksom.

Wiiiiiiiiiiiiieeeee!!!

Pirrigt, pirrigt, pirrigt!

Det är ett vikariat på ett år med start i mars någon gång, på ett föräldrakooperativ i Uppsala.

Jag har inte en aning om hur tiderna kommer att se ut, eller hur det passar att pendla egentligen. Det får jag väl information om när jag kommer dit.

Och skulle det fungera med tider och sånt, så vågar jag inte ens andas om att jag hoppas på att få jobbet... Vågar inte tänka tanken på att jag kanske inte behöver gå arbetssökande och inte ha nån inkomst på massor med veckor (karensdagar till a-kassa när jag sagt upp mig själv)...


Men ändå - jag skall på intervju!

Snacka om energiboost.

Och självkänsleboost.

Med alla de jobb som jag har sökt och de inte ens har mailat tillbaks, liksom.

Måste bara leta rätt på bra referenter som kan intyga hur jag är tillsammans med små barn.

Kan jag få skriva upp vänner och mina barns förskolepersonal, måntro?!

De ställen jag jobbat på tidigare är ju från en halv evighet sedan och jag tror knappast att det ens finns någon personal kvar där som vet vem jag är...


Hurra för mig!


Efter lunch är det beredningsmöte som gäller.

Ettan hoppar fritids och åker hem till en kompis istället som sedan skjutsar hem honom. Tacksamt i det här moddiga underlaget...

Så då är det bara Tvåan som behövs hämtas i eftermiddag.

ANNONS
Av M - 18 januari 2010 11:15

Jag tänker.

Att det är viktigt att se sina nära och kära.

Att vårda sina vänner.

Att komma ihåg och uppmärksamma.

Ett ord.

En tanke.

Ett grattis.

Att titta i kalendern och komma ihåg möten.

Som är viktiga, därför att personen är viktig.

Och betydelsefull.


Men också att vara snäll mot sig själv.

Att inse att man inte är mer än människa.

Att sluta älta och ha ångest om saker glöms bort.

Allt för många sekunder, minuter, timmar, dagar.

Av nuet.

Det som händer just precis nu.

Kan annars försvinna i ångesttankar.

Och jag vill ju leva i nuet.

Se mina nära och kära.

Vänner och andra viktiga.

Med hela sinnet.

Lyckosinnet.

Med lugn och ro i själen.

För det är det som är det viktiga.


Så att vara snäll mot sig (mig) själv.

Att förlåta sig (mig) själv.

Det skriver jag in varje dag i planeringskalendern.

Från och med nu.


Så tänker jag.


Treans första timme på förskolan präglades av lek och bus.

Fruktstund med bananskivor.

Men även av räddningstjänst, ambulans och intensivvårdshelikopter.

Trean mår fint, men en liten kamrat på grannavdelningen fick lov att följa med helikoptern.

Det väcker en del tankar.

Om tacksamhet.

Och insikten om vad som är viktigt.


Av M - 18 januari 2010 09:10

Dags för inskolningssamtal på förskolan för Trean.

Återkommer...

*Pirr och ångest*

Av M - 17 januari 2010 22:06

Och så måste jag slå lite på mig själv och säga skit och fy tusan och BLÄ BLÄ BLÄ för mig!!!

För mitt i all smärta och illamående som jag hade i fredags och hela lördagen, så GLÖMDE JAG bort att höra av mig till min goa kompis doktorsfest!!!

FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT!!!

Jag mådde så otroligt dåligt, så jag kunde inte tänka på något annat än att jag hela tiden höll på att kräkas (fast utan att verkligen göra det) och hur min mage bara gjorde ont ont ont.

Men jag hörde inte ens av mig för att tala om att jag inte kunde komma.

Jag har sån ångest nu, så jag vet inte vart jag skall ta vägen.

Sånt glömmer man liksom bara inte.

Man gör bara inte det!!!


Så, FÖRLÅT gumman, för att jag inte kom eller hörde av mig.

Det var verkligen inte meningen!!!

Och jag som hade gett som nyårslöfte att bli mindre glömsk och börja komma ihåg födelsedagar och viktiga händelser.

Och så glömmer jag något sånt här?!


Men ett stort GRATTIS från djupet av mitt hjärta får du!

Och så får jag hoppas att du vill fika med mig trots allt... Jag lovar, du får skälla på mig när vi ses. *L*


Men gaaaaaaah!

Dessutom så glömde jag första träningen för terminen för Ettan idag också.

Istället åkte vi på gammelfarfars kalas...


Jag MÅSTE börja öppna min kalender också och inte bara ha den liggandes här bredvid mig.

Och så kanske jag inte skall boka upp mig så mycket heller, för då sviker minnet direkt. *stressreaktion*

Hur sjutton skall jag komma ihåg nånting överhuvudtaget när jag börjar jobba och stressa igen?!


Men suuuuuuuuuuuck vilken usel kompis jag är!!!

Av M - 17 januari 2010 20:13

Jag hade tänkt blogga om en sak.

Men så kom jag på att diverse människor som jag faktiskt känner och träffar i verkliga livet läser den här bloggen. Såsom mor, systrar, brorsor, familj, släkt, ex, dejtingobjekt och så vidare.

Och då kanske det inte är så himlans skoj att hänga ut sin kropp med diverse drifter och biologiska fenomen.

Antingen kommer jag att bli dödligt generad nästa gång jag kommer hem till föräldrarna eller också kommer jag att skrämma iväg alla framtida dejting"offer" för all framtid. (men mer om det sedan).


Men sen tänkte jag en vända till.

Jag bloggar helt öppet och fritt om mina tankar och känslor kring barn, familj, äggdonation och allt sånt.

Tankar och känslor som är högst privata och verkligen från mitt innersta.

Och det tvekar jag inte om.

Men jag tvekar om att blogga om min fysiska kropp och dess funktion?!

Helknasigt egentligen.

Jag kan ju inte rå för att jag är en människa.

Och en människa har en kropp.

(Haha big surprise.)

Och kroppar fungerar i stort sett likadant för de allra flesta som är av samma kön som en själv.

Och jag är ju då en människa av kvinnligt kön.

En människa av kvinnligt kön i fertil ålder dessutom.

Så, here it goes.


Jag finner det märkligt hur väl jag känner min kropp.

Det fascinerar mig.

Min kropp fascinerar mig.

För varje Barn så märker jag även hur min kropp blir mer och mer fininställd.

Som ett känsligt instrument.

Jag behöver bara lyssna och höra vad kroppen min säger åt mig, så vet jag exakt hur det ligger till.

Jag kan känna när det är dags för ägglossning.

Jag kan känna när ägget lossar och från vilken äggstock.

Jag kan känna när det är dags för mens och hur min kropp reagerar då.

Smärtan och symptomen har även ökat ju fler Barn jag har fått och ju äldre jag har blivit.

(Så mycket för informationen på sexualkunskapen i skolan, där jag fick lära mig att efter första barnet så försvinner/minskar all eventuell menssmärta. Ha, säger jag bara! För mig har det varit precis tvärsom. Fast å andra sidan, varför skulle jag följa strömmen i det fallet, när jag inte gör det annars?!)


Men även det här med dejtinglusten som så där helt appropå föll över mig för ett par veckor sedan.

Från att ha haft NOLL zipp zero lust att ens träffa en karl på en sisådär 1 år och nio månader... så blev jag hux flux redo att hångla upp närmaste vuxna människa av manligt (ingen kvinna den här gången, tack) kön som steg innanför dörren.

Och bara ett par kvällar senare, när jag satt och tittade på tv, så kände jag bara: "Åh, jag skulle vilja kyssa andan ur xx/någon/vem som helst".

...och DÅ plingade det en klocka i skallen (icke på dörren)...

"Ahaaaaaaaaaaaaaaa, jag uuuuuuuundrar jag".

Så.

Jag tog ett test. (ett ägglossningstest)

Och mycket riktigt - fullt utslag!!!

Haha vad ger ni mig för det? (alla mammor, systrar, släktingar, ex och framtida dejtingpersoner).

Är inte min kropp finurlig, så säg?

Ursprunglig, primitiv, biologisk, radarn inställd på fortplantning...

Det är ta mig sjutton HELHÄFTIGT att läsa sin kropp och vilka signaler den faktiskt sänder och vid vilken tidpunkt den sänder dem.

Min kropp är COOL!!!


Imorgon skall jag i alla fall ringa till Ackis och prata med de på Reproduktionsenheten för att se vad de säger om när processen kan tänkas dra igång.

För i helgen kom mensen - exakt två veckor efter ägglossningen. Jippie!!!

Då blir det hormoner i spray och sprutform i en månad och vad jag jag hoppas och önskar: i slutänden en hoper fina ägg till ett par barnlängtande familjer.


...och ännu en gång tänker jag tanken att jag kanske skall hemligstämpla det här inlägget...

Och ännu en gång så tänker jag att nej, det skall jag inte.

För jag tänker inte fortsätta att vara generad över min kropp.

Min kropp är stark, ursprunglig, livgivande och biologisk.

Attans, vad den är BRA!



...åter till Lego Star Wars på PS2...

Jag har en väldigt duktig lärare i min Ettan där.

Godhjärtad och berömmande, även om jag får utstå en hel del stönanden och suckanden när jag inte följer med så snabbt som han vill. Eller ramlar ner. Eller skjuter honom istället för fienden. Eller tar de pengar som han tänkte ta. Eller... *Fniss*

Nu sover han dock, så nu är det dags att stinka i spelet igen.

(fördet är nog bäst att öva lite, ty banan ikväll var icke nådig mot en Mor som knappt rört en handkontroll sedan Nintendo 64:as dagar... om ens då.)


Natti!


...och om ni undrar varför det kommer en hel roman just ikväll, så är det för att jag är hög på godis och knäck och förtvivlat försöker förtränga att min lilla lilla lilla Trea blir en STOR Tjej imorgon. Inskolningssamtal på förskolan stundar.

*Suck och ångest och VAD skall jag göra de tre timmar per dag som jag är helt utan Barn sen?!*




Av M - 16 januari 2010 13:08

Jippie!

Idag skall jag träffa min lillebror... det har ju "bara" gått tjugo ÅR sedan sist.

Då höll jag honom i famnen när han döptes.

Jag tror nog att han har blivit liiiiiiiite större?!


Och JIPPIE igen!

På måndag så kan jag ringa reproduktionscentrum på Ackis för att starta upp med äggdonation. Yes!

Av M - 14 januari 2010 15:44

I måndags så skrev jag om jobb.

Nu kommer uppdateringen: i tisdags så sade jag upp mig!

Äntligen!

Ja, det är väl inte roligt att stå utan jobb på så vis.

Speciellt inte i de bistra jobbtider som är just nu.

Men det är såååå skönt att ha fattat beslutet och tagit steget.

Verkligen en lättnad.

Befrielse.

Frihetskänsla.

Världen ligger för mina fötter nu och jag slipper älta och ha ångest över om/när/hur jag skall ta beslutet.

Nu är det klart!


Jag har ännu inte fått bekräftelse på att jag får sluta vid det datum som jag önskar.

Men steget är ändå taget.

Underbart!

Presentation


Mamma till tre Underbaringar, varav den ena är "made in Denmark" via insemination.
Äggdonator är jag också och vill uppmuntra alla som känner sig manade att donera - ni är värdefulla!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4 5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18 19
20
21
22 23 24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Hej på dig!

Följ bloggen

Följ QueenOfNight med Blogkeen
Följ QueenOfNight med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se