Första inskolningsveckan är snart avklarad:

I måndags var vi där och lekte i en timme. Frukstund.

I tisdags var det samma sak.

I onsdags var båda Minstingarna hemma, då förskolan skulle få fjärrvärmen inkopplad.

I torsdags så gick Trean och jag dit direkt efter att vi lämnat Ettan på skolan (och Trean sovit en stund i vagnen). Tårtkalas för kamrat direkt vi kom och sedan var jag med och lekte en liten stund innan jag blev förpassad till personalrummet. Trean bara vinkade glatt och fortsatte leka.

Jag satt och stickade och väntade på att klockan skulle bli efter lunch.

Hon hade ätit bra och inte varit ledsen någon gång.

I dag så är det fredag och jag lämnade Trean direkt när jag hade lämnat Tvåan.

Jag var förberedd på gråt och tårar, men körde samma "pratrutin" som hon hört mig säga till Tvåan hundratals gånger när jag lämnat honom.

"Älskar dig. Ha det så skoj idag!" och så puss och kram.

Och Trean bara log mot mig, vinkade "ejdaaaa" (=hejdå) och sträckte sig upp mot frökens famn.

Så Ettan och jag fick promenera bara han och jag till skolan idag.

Utan vagn.

Utan ståbräda. (vilket Ettan suckade lite över, då han brukar få tjuvåka på den... hihi).

Och nu är jag solokvist här hemma.

Och konstaterar lustigt hur jag ändå känner mig stressad.

Nu över att telefonen kan ringa när som helst och det är en fröken i andra änden som säger att jag måste rusa dit för att Trean är otröstlig.

Annars är det stress för att vilja hinna skriva klart innan någon annan vill ha datorn/är kissnödig/vill kramas/ syskonbråk/ och så vidare...

Men ALDRIG kommer jag att vänja mig vid att skiljas från mina Barn.

Inskolning på förskolan är mer en inskolning av Mamma M...

Frånskolning.

Avvänjning.

Tillvänjning av tystnad.

Men aldrig att jag vill vänja mig vid den här tomheten.

Usch och fy och blä.

Jag VET att det kommer en dag då jag uppskattar att få göra saker till slut, utan avbrott. Men just idag så känns det bara mysko. Det tar tid och det får ta tid.

Ett varmt bad kanske.

Med mobilen på nära håll.

Och så måste jag ju bara säga att personalen på Treans avdelning verkar så himla bra.

Precis som på Tvåans (och Ettans när han gick på förskolan) avdelning, så är de varma, omtänksamma och goa.

Jag står ju kvar i byteskö för Trean till Tvåans avdelning, men som det känns nu, så vore det mest för logistikens skull. Att få slippa lämna och hämta på två olika ställen när det drar igång med jobb och så.

För personalen och barngrupperna på båda avdelningarna känns lika toppen på båda.