Jag tänker.

Att det är viktigt att se sina nära och kära.

Att vårda sina vänner.

Att komma ihåg och uppmärksamma.

Ett ord.

En tanke.

Ett grattis.

Att titta i kalendern och komma ihåg möten.

Som är viktiga, därför att personen är viktig.

Och betydelsefull.

Men också att vara snäll mot sig själv.

Att inse att man inte är mer än människa.

Att sluta älta och ha ångest om saker glöms bort.

Allt för många sekunder, minuter, timmar, dagar.

Av nuet.

Det som händer just precis nu.

Kan annars försvinna i ångesttankar.

Och jag vill ju leva i nuet.

Se mina nära och kära.

Vänner och andra viktiga.

Med hela sinnet.

Lyckosinnet.

Med lugn och ro i själen.

För det är det som är det viktiga.

Så att vara snäll mot sig (mig) själv.

Att förlåta sig (mig) själv.

Det skriver jag in varje dag i planeringskalendern.

Från och med nu.

Så tänker jag.

Treans första timme på förskolan präglades av lek och bus.

Fruktstund med bananskivor.

Men även av räddningstjänst, ambulans och intensivvårdshelikopter.

Trean mår fint, men en liten kamrat på grannavdelningen fick lov att följa med helikoptern.

Det väcker en del tankar.

Om tacksamhet.

Och insikten om vad som är viktigt.

Dags för inskolningssamtal på förskolan för Trean.

Återkommer...

*Pirr och ångest*