Trött.

Lättad.

Lycklig.

Trygghet är ett så fantastiskt ord.

Med en underbar innebörd.

Lite bilder från gårdagens höstmys i "hästhagen".

Min lilla Klan - Mamma älskar Er. Alltid. Evigt. Oändligt.

Morsan M ligger på en sten och kisar upp mot knallblå himmel och höstsol

Tvåan ville också ligga på stenen.

Ettan med...

Trean fick sitta på stenen.

 Detta var vad vi såg...

"Helvetesgapet"

Ettan tar sig an avgrunden med stora hopp: 

Busmorsan M säger: Tittut!

Konstnärliga djur 

Morsan M fular sig och visar tungan... som vanligt haha

...då kan ju inte Ettan vara sämre...

...och Tvåan har minsann en tunga han med hihi

Solskenshjässa. Eller ljushuvud. Min Trean.

Mitt i allt höstmys och underbara Ungar.

Så är det en tuff tid.

För den Ledsna.

Och en tuff tid att stå bredvid, men involverad och engagerad.

Med oro som kryper i kroppen och en mage som värker.

Jag är hungrig men kan inte äta, men äter ändå. Socker.

Försöker att inte visa alltför mycket inför Barnen hur orolig jag är för den Ledsna, men tankarna på det tuffa är ständigt närvarande.

Kryptiska samtal och de frågar om den som ringde är den Ledsna.

Inget blir som tänkt och jag känner mig vilse och förvirrad och alla bara frågar och frågar men jag är ingen spindel i nätet eller det är jag väl, men jag är ingen bra spindel i nätet för jag vet inte vad jag skall svara vet inte vad jag skall planera organisera fixa.

Jag är bara fylld av oro och gråt och vill att det braiga skall hända. Det som måste hända. Någon gång.

Känner mig liten och vek och vilse och dålig på att ordna till det.

Vad skall då inte den Ledsna känna?

Jag.

Vill ordna.

Behöver ordna.

Måste ordna.

Fixa till det.

Laga och läka.

Frustrerad.

Orolig.

Ledsen.

Arg.

Stark.

Bestämd.

Och ytterst tacksam för mina Underbaringar vars varma famnar jag vilar i och tankar energi att orka ännu lite till.

Så oändligt tacksam.

Det måste bara lösa sig och jag kommer ALLTID att finnas här. Alltid.

Och nu vill jag gråta igen.

Jag tycker inte om att bli diskriminerad.

Jag tycker att det är upprörande att vissa inte kommit längre i sin människosyn och familjebildningstänk vid det här laget.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kd-nej-till-att-ensamma-insemineras-1.971341

Idag dammsuger vi (läs: jag).

Och Skruttan bara går och går och går.

Kanske blir det roligare att städa med fina mönster på sig?!

...bild från i somras...

Najs.  

Idag gick Trean tolv steg.

Alldeles själv.

Nästa fredag blir hon tio månader.

Hon ser med andra ord ut att följa sina Bröders mönster med att börja gå vid 9-10 månaders ålder.

Pirrigt kul och väldigt nervöst.

Konsekvenstänk - vad är det liksom...

Många bulor blir det.

Idag blev elen till fjärrvärmen fixad och dragen ordentligt och tvättmaskinen blev inkopplad.

Kvällens första maskin är precis klar, hörde jag på "klicket" inifrån tvättstugan/pannrummet/lilltoan/. Hehe rummet är inte ens fem kvadrat stort och ojämnt lågt i tak (det ligger under trappan) ändå så ryms det så många funktioner i det. Inte illa.

Ettan var som sagt på boxning igår och han hade haft det så kul.

Brottade omkull Morsan sin på vardagsrumsgolvet gjorde han också.

Och granntjejen som körde sade att han är en riktig talang.

Skoj!

Nu längtar jag till nästa vecka då jag kan följa med och kika jag med.

...lite stickning nu kanske...

Ytterligare ett par pulsvärmare är upplagda. Denna gång i en gröngulaktig nyans. Mucho najs.

Vi får väl se hur många varv (om ens något hihi) jag hinner med innan någon av Älsklingarna vaknar och vill ha lite Mammagos.

Imorgon skall vi försöka ta oss iväg till brottningsträning, så han får prova på en gång. Spännande. Synd bara att det är mellan kl 18-19, för då är vi inte hemma förrän efter klockan 20 eftersom träningen är i grannbyn och vi måste ta buss fram och tillbaks. Tre timmars bortavaro för en timmes träning. Och mina Ungar som brukar slockna vid sju annars... Kan bli kul eller kaos. *L*

Annars är det boxningsinfoträff här i byn nästa vecka.

Ettan är supersugen på att börja boxas istället för att gå på brottning, så jag hoppas att de har något intressant att säga.

Boxningen kommer dessutom att ligga här på orten, bara ett par hundra meter från där vi bor. Perfekt!!!

Idag känner jag så här.

Så längtig.

Så jag knappt står ut.

Dessutom tänker jag en hel del på den eventuella äggdonationen.

Den längtar jag efter och jag hoppas och önskar att jag skall bli godkänd som donator!

Om ett par månader kommer det kallelse till ytterligare blodprov och läkar+kuratorsamtal innan en eventuell äggdonation.

Innan donationen så lär jag och Trean dock ha slutat amma.

DET nojar jag för.

Jag brukar amma mina Barn länge och har inte styrt avslutet på något vis tidigare.

Lika mycket nojar jag för att få konstgjorda hormoner i kroppen.

Det har jag inte haft sedan de två månader jag åt p-piller när jag var i tonåren. Då var det inte ens för att skydda mig, utan för att det var "inne" att göra det. Att jag skulle känna mig lite vuxen. Knasigt.

Men tillbaks till amningen.

Trean bits en hel del nu.

Och äter massor av vanlig mat.

Så kanske är det dags att bryta snart?

Samtidigt så ammar hon mycket OCKSÅ. Speciellt vid kvällsmys.

Kanske går det att återuppta amningen efter hormonbehandlingen?

Jag tror jag väntar med att fatta ett bestämt beslut gällande amningen tills när Ettan fyllt 6 år om ett par veckor.

Då har jag i så fall ammat i sex år non stop minus några månader förra året..

Det blev ett litet stopp på tre månader när jag väntade Trean.

Då gjorde det så ont i tuttarna att amma Tvåan (som då var 1,5 år) att jag var tvungen att avbryta. Men han hade redan självmant dragit ner på amningen rejält. Ändå var det en smärre kris inombords för mig.

Så egentligen ammade jag i fem år i sträck.

Amningsstopp på tre månader.

Och så har jag snart ammat i tio månader till.

Ettan är den jag har ammat längst.

Fyra år tuttade han. Och när Tvåan var nyfödd så dubbelammade jag Ettan och Tvåan.

Fast för Ettan blev det snabbt till bara en kort kvällsslurk medan Tvåan ammade och ett halvår senare så hade Ettan slutat helt.

Han tuttade en snabbis på sin 4årsdag och även någon dag efter, men sedan var det slut.

Tvåan ammade som sagt tills han var 1,5 år lite drygt.

Och Trean tuttar på som aldrig förr.

Hon är dock den enda som någonsin har bitit mig. Och hon bits REJÄLT.

Mina vänner tycker att det då inte är någon tvekan.

Hon är snart tio månader, hon äter mat och hon bits när hon ammar.

Ändå så är det ett så svårt beslut.

Inuti mig.

Kanske att jag skulle testa en dag utan amning, för att se hur det går?

...kom precis att tänka på:

Jag har varit konstant gravid och/eller ammande i 6 år och 9 månader. Jisses. Det är länge. *Myyyyys*