Skriver om.

Och om.

Och om igen.

Och ser sedan hur bokstäverna raderas bakifrån.

En efter en.

Till slut är sidan tom igen.

Tänk om man kunde göra så med händelser i livet också.

De där som blir lite tokiga.

Skriva om historien till det bättre.

Till det klokare.

Och så tänker jag på hur förtvivlat förälskad jag är i mina Ungar.

Älskar så det värker i hjärtat.

Så själen vill explodera.

Att känslorna knappt får plats i kroppen.

Och jag berättar för dem att jag älskar dem mer än hela universum.

Mer än stjärnorna och ännu mer och mer för varje sekund.

Älskade Ungar.

Tårarna torkade på vägen till skolan.

Gräsmattan blev klippt.

Middagen fixad.

Träningen tränad

och sedan hem för kvällsmacka och godnattsagegos.

Varm choklad nu.

Mycket tankar.

Som jämnar ut varann.

Fast varken det bra eller jobbiga försvinner.

Men humöret blir jämställt. För nu.

Kanske skulle beställa en ny digitalkamera på nätet.