Jag har tre Barn.

Jag längtar efter fler.

Jag vill ha hela Huset fullt av Busungar som virvlar kring fötterna.

Som ligger på en filt och jollrar.

Som krypålar så det blir blåsor på stortårna.

Som börjar skolan och behöver hjälp med läxor.

Som blir tonåringar och slänger sin gängliga lekamen på soffan och tycker Morsan är pinsam. Fast - när inte kompisar ser -  inte har något emot kramar och närhet och att busa till Livet med knasiga idéer.

Som börjar sminka sig eller köra moppe eller dansa balett eller skriva upp-till-kamptal eller hantverkar eller...

Åh vad jag älskar mina Ungar. Födda som ofödda.

Världens bästaste Ungar.

Som jag älskar mer än hela universum och ännu mer och mer för varje sekund.

Jag älskar Er.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

Åh vad jag älskar att vara Mamma.

Busmamma.

Skrattmorsa.

Tjatmorsa.

Bråkmamma.

Krammorsa.

Världens-Bästaste-Mamma.

Åh vad jag älskar att vara Familj.

Min Familj.

Jag och Barnen.

Vi. Oss.

Vår Familj.

Min Etta säger att han är TOKKÄR i mig.

Och jag bara smälter.

Lilla Gubben min, vad jag är TOKKÄR i DIG!!!

Min Tvåa säger "Ja äskar dej, Mamma!"

Och mitt hjärta slår dubbla slag och ögonen tåras.

Mammas Solstråle, jag ÄLSKAR DIG!!!

Min Trea överfaller mig med gapande mun och ger mig världens kladdigaste, rinnigaste och goaste bebispussar.

Och jag blir alldeles skrattig... och kladdig.

Jag PUSSAR DIG med, min Lillskrutta.

Jag hoppas och önskar och drömmer om att jag en dag skall få äran att skriva om min Fyra och kanske till och med om min Femma också.

Jag har "känt" två namn.

De väntar på att få komma till vår Familj.

Jag bara känner det.

Sen om det är namn på vandrande pinnar eller människor, det återstår att se... *Fniss*

Fast jag kanske inte kommer att skriva lika älskligt om ett par pinnar i och för sig haha.

Dum. Dum. Dum.

Ack så dum jag var en gång i tiden för massa år sedan.

För då sålde jag iväg skivan "Ugh" med Anitas Livs.

Hur sjutton skall jag kunna få tag på den igen?!

Och neeeej, det handlar inte om kladdkaka den här gången. *Fniss*

Dagens frukost:

Vaniljyoghurt med mörk choklad.

Betyg: oförväntat gott.

Jag som inte brukar äta yoghurt blev sååå sugen när jag såg den inne på affären igår, så den var bara tvungen att få följa med hem.

Hela kvällen igår gick jag och såg fram emot att få äta frukost idag.

Mmmmm.

Och ja, den var god! Mycket god till och med! Med krossade bitar av choklad i.

Dock var den väldigt oförväntad i smaken.

Den var nämligen inte speciellt söt, vilket jag trodde med tanke på beståndsdelarna: *yoghurt* *vanilj* *choklad*.

Ettan tyckte att den smakade som fil och frågade om det inte var det och inte yoghurt.

Och där träffade han verkligen rätt, för så syrlig var den.

Som sagt, god och smarrig - fast jag hade velat haft den lite sötare och lite mer krämig. Då hade den varit en höjdare. Speciellt med coco pops på.

...men så är jag ju chokoman också haha...

Jag avslutade frukosten med havregrynsgröt med kanel och jordgubbssylt. Det var faktiskt mer i min smak, trots allt.

Morning!

Klockan är halv sju och Trean och jag är uppstigna och väntar på att övriga familjen skall vakna.

Igår blev en dag i la Stada.

Trots värme och vackert väder.

Men även myggen hade vaknat.

Så istället för att sitta instängda i huset, så for vi iväg med mormor och morbror till grannstaden. Mysigt.

Leksaksaffär och glassmums på torget.

Och så lite vanlig storhandling på det.

I förrgår satt jag och ritade upp en skiss över hur planerna för slutet  av detta år plus hela nästa år SKULLE kunna komma att se ut, om det mest optimala händer.

Ofta behöver jag få ner tankar och idéer på papper för att de skall bli mer "verkliga" och jag skall kunna sluta tänka på dem stup i kvarten. Och för att få lite ordning på snurret och surret där uppe i skallen. Och nu har jag mitt papper här jämte datorn och jag ler varje gång jag tittar på det.

Förutom en punkt.

Körkort.

Med tre Barn och en önskan om fler så vore det kanske bra att få tummen ur och ta den där jämrans lappen nån gång?!

Det tänkte jag när familjen bara bestod av Ettan och mig också.

Att jag SKULLE ta körkort innan Tvåan kom.

Sedan reviderades planerna och jag tänkte att "bara jag har körkort innan Trean kommer".

Inte heller den planen fungerade.

Det räcker liksom inte att bara tänka det, har jag upptäckt... Jag måste tydligen anstränga mig lite också. Hehe.

Suck, att det skall vara så ohyggligt svårt att få tummen ur?!

Men som sagt.

Om jag skriver om det här, så kanske jag sätter igång till slut?

Känner att jag nog behöver en hel del push och pepp och vänliga sparkar i baken...

I augusti skall jag börja övningsköra med mor min. Det var ju "bara" 1,5 år sedan vi gick den där handledarutbildningen... *Fniss*

Hon gav faktiskt själv förslaget igår att vi skulle sätta igång att övningsköra och lite lustigt var det, för kvällen innan hade tanken slagit mig och jag hade varit in på en massa körkortssidor och gjort lite teoritester. Vilket sammanträffande.

(sammanträffanden händer ganska ofta i vår familj. Jag kan till exempel lyfta telefonluren för att ringa mor min och så finns hon redan där i luren - innan  jag ens hunnit slå numret. Alltså har hon ringt just mig i just samma sekund så ingen signal ens hunnit gå fram. Sånt är lite småhäftigt.)

För det STÖR mig att inte ha ett körkort.

Och jag ångrar att jag inte tog det första gången det begav sig, då när jag var 18 år... Men men. Det är lätt att vara efterklok. Det var då och nu är nu och jag kan ju inte ändra på det beslutet då i alla fall.

Jag kan bara se till att få tummen ur och ta lappen nu istället!!!