Nu kliar det så där i skrivarfingrarna igen.

Jag har precis nattat Barnen och då brukar tankarna virvla iväg och jag önskar som vanligt att jag hade en dator kopplad direkt till hjärnan så jag slapp vänta på att få sätta mig här. De bästa formuleringarna brukar liksom försvinna på vägen.

I alla fall.

Det har varit rätt mycket relationsprat runt omkring mig på sistone.

Ikväll så råkade tankarna glida iväg och plötsligt så såg jag framför mig hur jag satt hos min doktor (en mycket sympatisk ung man som varit otroligt duktig och empatisk det senaste året jag behövt hans hjälp) och sen...

Nä, inga detaljer nu. Jag har familjemedlemmar som läser här haha.

Första tanken var då att "han var ju gullig, så det är väl inte så konstigt att jag tänker på honom".

Sedan slog det mig att OM jag skulle söka efter en partner så vill jag nog ha en läkare. Faktiskt. Inte på grund av just honom (eller att det är just han jag vill ha). Och inte heller själva yrket genom statusen och pengarnas skull.

MEN jag inbillar mig att en person som utbildar sig till läkare och utövar sitt yrke, den personen måste nog ha ett ganska stort människoengagemang, empati och en lust att vilja bota, hela och rädda liv. Den personen har ett kall. Och det attraherar mig. Både vad det innebär i kallet att vara läkare, men att ha ett kall överhuvud taget.

För ett kall behöver inte vara ett yrke.

Jag hittade mitt kall en tidig februaridag för sex år sedan

Ett litet blått plus lyste upp vintermorgonen och allting förändrades som i ett trollslag.

Från att rotlöst och destruktivt ha balanserat på kanten till  ingentinget så fick jag plötsligt en andra chans.

Jag fick en andra chans till att göra allting rätt.

Till att göra det mitt liv från allra första början varit ämnad för.

Jag skulle bli Mamma.

Det var - och är - mitt kall.

Och jag kände det så oerhört starkt, så inga ord kan beskriva det.

Det är knappt så jag vågar blogga om det, för alla kommer väl tro att jag är tokig och virrig, men så var det.

Jag fick på en millisekund reda på meningen med just mitt liv - jag var kallad till att bli kallad Mamma.

Än så länge har jag  haft privilegiet att bli Mamma åt tre underbara Busråttor. Och jag säger hela tiden att jag tar emot så många Barn jag är ämnad för och får jag äran så hoppas jag att det åtminstone blir en eller ett par små Busungar till.

Ett kall kan vara ett engagemang. Både och, och samma sak. Eller också kan det vara två skilda saker.

Mitt kall ledde till ett engagemang:

Att bli äggdonator.

Jag vet hur fantastiskt och ärofyllt det är att få vara förälder, så kan jag hjälpa bara en enda att få uppleva det så... Det vore en ära.

I höst/vinter får jag reda på om jag och mina ägg duger och jag hoppas hoppas. Och jag försöker sprida informationen så mycket jag kan, för det behövs verkligen fler som donerar.

Ett par av mina andra engagemang kom in i mitt liv via mitt senaste jobb.

Jag började utbilda mig till grundskollärare, halkade in till äldreomsorgen, demensvården, korttidsboende för funktionshindrade barn, gruppboende för psykiskt funktionshindrade vuxna, barnomsorg, föräldrakooperativ, fritids och slutligen på ett lager. Och där - bland gamla och nya böcker på ett dammigt lager så hittade jag mitt engagemang.

Det fackliga.

Åh som jag började brinna. Förtroendevald. Idealist. Rättvisetänk.

När byte av arbetsplats gjorde att jag inte kunde fortsätta vara förtroendevald så kom ännu ett engagemang.

Det politiska. 

Åh som jag började brinna.

För den lilla människan och alla vi människor tillsammans i det stora hela.

Och jag brinner. Och brinner.

Jag brinner för så många saker. Det är så mycket jag vill hinna med, vill göra, vill få chansen att utföra.

Egentligen så skulle jagvilja  ha ett jobb som möjliggör för mig att först och främst kunna vara mer med mina Barn och slippa stress och press med barnomsorg och tider hit och dit.

Att kunna engagera mig ännu mer och hinna göra allt det jag drömmer om och brinner för.

Föra kampen för singelkvinnors rätt till insemination, bli ännu mer aktiv i Riksförbundet Hem och Skola, jobba ännu mer politiskt och fackligt, starta upp hantverksträffar och så vidare i all oändlighet.

 (Plus lära mig snickra och rörmoka och dra el och allt sånt, men det är ju intressen och inte engagemang... hahahaha... nä, nu får jag ge mig. Hur mycket tid tror jag att jag har egentligen?!)

Jaja, men det är kanske det jag söker efter OM jag skulle söka efter en partner.

Ett kall och ett engagemang. I vad det nu vara månde.

En människa som brinner och som vet vad just den personens liv går ut på - det är attraherande i mina ögon.

Det viktiga är just att personen i fråga redan har hittat sitt kall och/eller sitt engagemang och inte tänker sig finna det genom - och i - mig... Been there, done that och det är inget för mig!

Oj, vilket långt inlägg efter bara en liten kvällsdröm om en läkare.

Hehe.

Hmm vad blir det till middag idag då?

...det är rykande varmt...

Ååååh MUMS!!!

Det här är bland det godaste jag vet...

Och så blev det smörkokta makaroner och morötter, vego(kött)bullar, avokado med lime och lite annat smått och gott. Det tyckte Ungarna var bra, för de är inte överdrivet förtjusta i rödbetor. Vegobullar är mer deras melodi haha.

Tvåan lekte båt med de skurna råa morötterna medan maten puttrade. Önskar att jag hade en videokamera...

Haha.

Tvåan springer omkring och ropar:

"Mosa dig, Mamma!"

Och så kör han in huvudet i valfri kroppsdel.

*Fniss*

Tvååringar kan vara så oerhört roliga.

...och jag har en liiiiiiiiiiten aning om att det är blivande sexåringen som har ett finger med i spelet... Hehe.