Så här kan man också roa sig en regnblåsig torsdag.

Tack vare Ettans rådiga påtalande så kunde jag storma in i köket med mobilkameran i högsta hugg och föreviga kakbrottet precis då det begicks.

Hihi Tvåan lät sig dock inte bekommas, och sedan blev det kaksmask på rena rama förmiddagen.

Ååååååååååååååh fick höra världens bästa nyhet för bara en liten stund sedan!!!

WIIIIIIIIIIIIIIEEEEEEEEEEEEEEE!!!

...fast mer säger jag inte för stunden... *Fniss*

En regnstormig dag som denna, då ser det ut så här från min plats vid köksbordet.

(Ja, vi har bestämda platser... det har bara blivit så. Precis som vi alla hade - och har! - bestämda platser i mitt föräldrahem. Än idag så kan jag tycka att en viss plats hos mina föräldrar är "min" plats och det känns jättekonstigt när någon annan placerar sin rumpa där. Och det lustiga är att alla i vår familj för det mesta sätter sig på samma/liknande ställen vid köksbordet. Och vi vet vilken som är "pappas plats" och så där... Lustigt.

Fast nu när jag fått Barn så har min plats ändrats till den som är närmast barnmatstolen. Hehe.

Fast det fenomenet är väl egentligen inte så unikt?

Många är vi nog som har våra fasta platser, vare sig det rör sig om en matsal, ett klassrum eller fikabordet på jobbet.

Behov av kontinuitet och trygghet, kanske? Av att ha sin givna plats i ett sammanhang?

Medveten om beteendet så brukar jag ibland försöka bryta mönstret och INTE sätta mig på den sida som känns mest bekväm i sinnet när jag till exempel åker buss och det går väl bra, MEN känns inte helt okej. Lite oroligt inombords sådär.

Fikabordet på jobbet är dock ett "no-no". Där är platserna väldigt bestämda och reviret inpinkat med smutsiga kaffekoppar och allehanda skrot.

När jag  började på min nya arbetsplats så var det just det som kändes lite nervöst/pirrigt. Var skulle jag sätta mig vid fikat? Var var det ledigt någonstans? Fanns det någon plats till mig? Tänk om det inte skulle finnas någon plats? Var skulle jag pinka in mig då? *Fniss* Haha vad jag är knasig... ) <---------------- världens längsta parentes?!

Ännu en vy från köksfönstret.

Regnet är bra på att ludda till bilden så att inte allt ogräs jag har kvar att rensa syns så tydligt. Hurra för regn!!

Men jag har i alla fall börjat hacka och skrapa fram de  gamla kantstenarna till rabatten...

Avslutar detta inlägg med en skylt som min Tvåa fick göra på förskolan.

Av vanlig trolldeg.

Är det inte fantastiska färger min Grabbsing valde, så säg?

Naaajjs gjort av en tvååring tycker jag. :-)

Sjuka barn + stickmygg = ingen tid till vare sig blogg eller hemmafix.

Igår hade dock febern flytt sin kos från alla Ungarna (fast Tvåan har fortfarande höstblåsor i munnen och i händerna - AJAJAJ!), så då blev det lite möblat i sovrummet (blev toppen!) och även gräsmattan fick sig en välbehövlig ansning. Stickmyggen orkade visst inte sätta sig på oss, där jag kutade fram och tillbaks och runt buskar och träd med Trean i bärselen på magen. Skönt! För de är verkligen ettriga nu, stickmyggen. BLÄ!

Fick göra en liten paus halvvägs i klippandet, för det började stormullra och Tvåan som är åskrädd pilade som en stressad iller ner från trädkojan och in i huset. Spöregn i tio minuter följde, sedan kunde jag gå ut och fortsätta klippa.

Sååå skönt att ha det gjort - och i sista sekunden också, inser jag idag, då regnet och blåsten tävlar med varandra om vem som kan vara värst.

Bilder kommer... nån gång. *Fniss*